...både sådan jag kan skriva om och sådan jag måste hålla tyst om, även här. Vilket ibland är frustrerande, men så är det bara. Det mest tragiska som hänt är att en man har dött. Han var alldeles för ung och ännu vet jag inte orsaken till hans död. Det jag vet är att han dött av naturlig orsak eftersom att hans sambo, min vän, fick begrava honom som planerat. Hade hans död föregåtts av ett brott hade hon inte kunnat göra detta. Jag har genom denna tragiska händelse fått lära mig vissa saker om olika verk och institutioner vi har i detta land, sådan kunskap som man annars ej behöver fundera på att lära sig. Vad var det då som hände? En kväll för en dryg månad sedan ringde min vän mig ca 22.20 på kvällen, jag svarade lite käck med

-jaså är du fortfarande vaken, hehe! .

.............till svar i luren får jag (sambons namn) har fått hjärtstopp! (högljudd gråt!) E, kan du komma?! -..........va?! har (sambons namn) fått hjärtstopp?! Självklart! Jag kommer! Är ambulansen där?

- Ja, dom håller på att jobba på honom nu. Hittar du hit?!

- ja, jag tror de, jag ringer när vi närmar oss.

Under tiden detta korta, fruktansvärt hemska samtal, pågår så står M och tittar på mig. Direkt när jag har lagt på säger jag vad som har hänt och att vi måste åka dit direkt. Vi kastar på oss kläderna och M kör dit på ett nafs. När vi nästan är framme ringer jag för att kolla läget vi har nämligen tyvärr inte mött någon ambulans på vägen dit....det bådar aldrig gott. Min vän vill inte att jag lägger på nu utan vill ha mig i luren tills vi kommit fram, hon säger att det inte ser bra ut, att han haft asystoli hela tiden. För att undvika för många detaljer tänker jag inte berätta om hela förloppet, dock några delar som rör mig.

Jag kände igen 2 av 4 av de ifrån ambulansen som var där. 2 av dom kände även igen mig. Mannen klarade sig inte, asystoli i 50 min. I och med detta fick ambulanspersonalen ringa dit distriktsläkaren (som hade med sig en DSK också) och han i sin tur ringde dit polisen. Vilka fantastiskt proffsiga yrkesutövare som kom dit! Läkare, DSK, poliser och Fonus, underbara! Bättre omhändertagande av min vän (och av mig och M om vi så hade behövt det) hade inte gått att få. Jag är mäkta imponerad. ..................................................................................

 

Anledningen till att jag skriver om detta just idag är vi nu (jag och min vän) precis varit och lagt blommor på hennes avlidne sambos grav, för första gången. Det var såklart mycket känsloladdad och mycket tårar. Fy sjutton så orättvist! Graven ligger på en mycket fin plats på kyrkogården och stenen är fantastiskt vacker, så på det viset kändes det bra att vara där. En mycket fin viloplats för honom. ................................................................................

 

En annan sak med med detta är att de väntar barn.....min vän är alltså gravid. På måndag 2/6 skall jag och hon gå och göra ultraljud för att se vem som gömmer sig där inne! Det är blandade känslor för oss båda. Jag är nämligen den som nu kommer att vara med vid förlossningen och alla andra gravid-relaterade möten och träffar. Det känns helt ok att göra detta, funderar mest på hur jag rent praktiskt skall lösa det om hon skall föda och jag jobbar, men då får jag väl göra som alla de blivande pappor som finns i världen. Lämna arbetet och infinna mig helt enkelt. Ja det är mest praktiska saker som är problem faktiskt. Nu har hon börjat jobba igen 50% och det går bra. Tyvärr har hon börjat få högre blodtryck nu.....så hon har fått order om att inte stressa.....hoppas verkligen att bebis mår bra där inne och att det inte skall bli något mer sturl för henne nu. hon behöver ju liksom inte drabbas av havandeskapsförgiftning också!

 

På återseende

//funderaren....